Ola Karlman

Jag sitter på tåget på väg hem från Stockholm just nu. Jag måste säga att jag är ganska så trött. Bortsett från natten jag spenderade i fredags på ett tåg, just det nattåget till Stockholm som man så många gånger fått ta, så har helgen varit givande men än dock krävande. Hela lördagen bestod av trevligt umgänge på LSUs kansli på Stora Essingen. Verksamhetsutskottet hade möte och under dryga 7 timmar så diskuterades det, ventilerades och kritiserades. Vi fick möjlighet att dra igång med vår huvuduppgift - att granska Sveriges politik för unga - som senare ska leda till en rapport. Det var en mycket inspirerande dag med mycket bra diskussioner och många intressanta vinklingar av frågan.

En produkt av alla intressanta diskussioner på Verksamhetsutskottets möte är att jag börjat fundera kring frågan om engagemang. Sedan det ideella engagemangets glansdagar under slutet av nittiotalet och början av tjugohundratalet så har det hänt mycket på fronten i Sverige. Idag är det mer än tio procentenheter färre ungdomar som engagerar sig i någon form av förening än vad det var för bara åtta år sedan. På ett sätt så ljuger siffrorna lite, eftersom det idag skiljer sig mer på vad ett engagemang innebär och synen på organisering är så pass diffus. Men siffrorna säger också en hel del om hur Sveriges politik för unga inte bidrar till möjligheter för förändring.

Jag tror att det finns många förklaringar till varför engagemangsnivån i Sverige har minskat så drastiskt. Samhället har svårt att se ungdomar som en kompetens som är värd att ta hänsyn till i samhällsförändringen. Man pratar hela tiden om unga som en resurs, men aldrig om varför vi är en resurs. Svaret på frågan borde vara att vi sitter på en viktig kompetens som i långa loppet kan leda till att Sverige bedriver en hållbar politik. Det är svårt för unga att få sin röst hörd idag. En mängd organisationer i Sverige, däribland Ungdom Mot Rasism, sliter för att kunna erbjuda någonting för ungdomar. Men problemen sträcker sig längre än så. Det finns ingen vilja hos samhället att bjuda in ungdomar med deras möjligheter och erfarenheter. Det finns inget intresse att ta till sig och låta ungdomar själva sätta sin prägel på sin egen vardag. Tio procent av Sveriges befolkning består av personer mellan 18-24 år, men i valet 2006 blev ingen i det ålderspannet invald i Riksdagen. Procenttalen i Kommun och Landsting är också skrämmande låga. Och jag tror att allt är ett resultat av en misslyckad politik för unga. Man säger att unga ska få påverka frågor som berör dem, men när det är någon annan som pekar på vilka frågor det är så rinner gärna engagemanget ut i sanden.

Det finns mycket att säga och mycket att tycka i frågan. Och det finns många områden där man måste diskutera frågan om hur det påverkar ungdomars situationer och möjligheter. Jag hoppas att regeringen, i och med det ökade missnöjet bland ungdomar, hittar åtgärder för att förbättra ungdomars chanser till påverkan i samhället. Och framför allt att ungdomar själva får makt över sin egen vardag. Det skulle bidra till att vi återigen ser en breddad front av engagemang hos dem som utgör framtiden. Och kanske att vi till och med skulle hitta tillbaka till tiden då det var inne att engagera sig i en organisation eller förening. Ungas möjligheter till organisering är, om inte den viktigaste, en av de absolut viktigaste frågorna för en positiv samhällsförändring. Oavsett i vilken mängd engagemanget tar sig i uttryck, och på vilket sätt.

Vidga vyerna Sverige, och låt framtiden själv sätta sin prägel. Tänk långsiktigt och globalt, det gynnar alla. Och till sist, inse att allmänintresset är ditt egenintresse!

"Lycklig är den som inte påverkas utav människors likheter och olikheter"

Kärlek,

Ola Karlman
[email protected]