En av alla sommarkvällar.
Det är knappast den isiga vinden genom håret, det kalla balkonggolvet över fotsulan, eller för den delen den molntäckta fasaden som himlen representeras av, som glädjer mig som människa i dagsläget. Inte heller är det grannens volymspasmerande basförstärkare, som alltjämt skriker i otakt med regnet. Visst är det vackert med små kristaller av H2O längs fönsterglaset, inkurad i en stor filt med en kopp färdigpratat te vid bordskanten. Visst är det rörande att se händer över barnvagnar, pusselinspirerat och enkelt. Och visst finns det en sommarvärme i mig någonstans som säger mig att snart förändras allting, igen.
Det kan kännas tungt ibland, att engagera sig för en fråga som känns så självklar för en själv. Det är en kamp sannerligen, att ha en målsättning om att inte finnas. Men visst är det alltid värt det, för förändringen som det innebär är kronan på verket. Det är ramen längs det konstverk som vi skapar tillsammans, vi som kämpar för fred och respekt - en värld där människors lika värde genomsyrar luften vi andas.
Kom nu ni som placerar personer av säregna härkomster längs utstakade stigar - inse alla människors olikheter, och likheter, och låt så de vara något som inte påverkar er. Det är liksom dags någonstans att förstå människans oändlighet. Som ett fingeravtryck, som en hornhinna eller en ryggrad. Som det hårstrå som valde att falla just nu. Alla är olika, men visst är de lika mycket värda.
Det är en klichéfärgad kväll, måhända, och det är väl just det som är så fruktansvärt sorgligt. Att det ska behöva vara kliché, snarare än självklart logiskt enkelt. En vardag, en dag kanske. Det är därför vi fortsätter engagera oss!
Till Ungdom Mot Rasims samtliga 3 000 medlemmar - ni är ett konstverk, och jag är så fantastiskt stolt som får vara er ram. Vi ses snart igen, hoppas jag!
Godnatt!
Ola Karlman
[email protected]
